(Prolog)

 

I det svaga gryningsljuset, som silade in genom en glipa ovanför gardinerna, syns en kvinna som vrider sig i sängen. Hon kastar sig oroligt av och an i sängen. Då och då gnyr hon. Hon drömmer. Desperationen inom hennes stiger varje gång hon hör ljudet som tränger in någonstans ifrån. Ljudet kommer närmare och hon hör en kraftig stämma som rör sig emot henne. Hon ryser till när ljudet förflyttar sig allt närmare, och så hör hon rösten som dundrar, dårar, har ni ingenting lärt. Jag gav er synen och öppnade era ögon för att leda er till det goda och rättfärdiga, bort från falska profetior och girighetens bländverk. Ni har vanhelgat marknadsplatsen och gjort den till en tjuvhåla som lever av girighet, olagliga provisioner och exploatering av korrupta ämbetsmän. Så blir det tyst. Långt bort ser hon solen som långsamt vaknar ur nattens sömn och som försiktigt kikar fram över bergstoppen. Den kryper utmed det gula majsfältet som vaggar sakta i den svaga brisen och fortsätter utefter landsvägen som ringlar sig fram genom de låga husen. Den gör halt vid ett smalt viktkalkat hus, halvvägs mellan den kullerstensbelagda gatan och kanalen med det brunfärgade vattnet som långsamt ringlar sig framåt. Den klättrar uppför väggen och smyger sig utmed altanen för att stanna vid det stora fönstret på andra våningen. Fönstret svänger fram och tillbaka i en knirrande rörelse. Hon ser hur solen diskret kryper igenom gardinfliken in i det dunkla rummet och avslöjar två kvinnor som ligger tätt omslingrade. De viskar ömma ord till varandra. Den mörka kvinnan lägger sig på armbågen och ser ner på den ljusa kvinnan med ett skälmskt, lite fräckt leende. Hon lägger sin hand på den ljusa kvinnans mage och låter den mjukt och dröjande glida över brösten. Den ljusa kvinnan lyfter handen och drar ner den mörka kvinnans ansikte mot sitt och öppnar läpparna. Deras hjärtan rusar och stannar upp, rusar igen, de kysser varandra vilt, smekningarna och de ömma orden blir häftigare. I ett skälvande ögonblick inser den sovande kvinnan att det är hon och Vera. Så kommer insikten, insikten om att avståndet mellan jordelivet och himmelriket är försumbart. I samma stund lyfter någon sin skyddande hand från den sovande kvinnan för hennes tid är kommen. För var det sagt. Ovetandes om denna förbannelse lugnar sig den sovande kvinnan, ansiktet mjuknar, när hon i trädkronornas skuggor, som splittrats av solstrålarna i små ljusfläckar, ser en man komma emot sig. Hans skäggstubb glänser svart i det dunkla ljuset. Det mörka håret är ovårdat men det gör honom bara vackrare. För vacker är han. Hans ögon är trötta som om de sett allt och han är mörk under ögonen. Han rör vid hennes axel, helt lätt, och säger. 

- Vakna. Hon känner inte för att vakna och öppnar inte ens sina ögon. Men handen rör vid henne igen. 

- Du måste vakna. Här kan du inte ligga. Hon öppnar ögonen och ser att mannen med det ovårdade håret har vackra feminina drag. Han lägger huvudet på sned och de mandelformade ögonen kisar en aning när han säger. 

- Var inte rädd. Allt kommer att gå bra. 

Jag är inte rädd, tänker hon eftersom jag är alltför upptagen av att försöka förstå vad som hänt. Jag möter blicken i hans trötta ögon, en blick som tycks säga, en kvinna till. Efteråt förstår jag att inte ens här har en kvinna lika stor välsignelse som en man. Jag vet inte om jag kommer att räknas. Han tar min hand och säger. 

- Välkommen. 

- Ja ha, är allt jag får fram. Jag vrider på huvudet och ser grönt gräs som långsamt vajar i den svaga vinden. Vad märkligt, jag känner mig som omsluten av en stor värmande hand. Varför är jag inte rädd. Till slut får jag fram, var är jag. 

- Du är på en plats där alla får syndernas förlåtelse. 

Förstummad frågar hon honom om det är möjligt. Ja det är det, säger han. Och med tidens gång, tänker hon, har jag lärt mig att någonting har hänt med mig,för tidigare eftersträvade jag rikedom och var helt i otakt med tiden. Nu betjänar jag andra och blir belönad med tacksamhet. Det är inte så illa. Men å andra sidan känner jag inte längre så mycket. Det gör det lättare att tro på att försoning och att förlåtelse är den rätta vägen. Här på förlåtelseplatsen är allt upp och nedvänt. Här svär vi inte trohet mot frälsaren och hans eviga rike utan mot försoning och förlåtelse. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att vi redan uppnått det mest himmelska av allt, försoning och förlåtelse. Men vägen hit skiljer sig dock åt. Men försonings och förlåtelsetanken förenar oss alla i enighet och kärlek. Åtminstone teoretiskt. Jag lär mig ganska snabbt att en hand vilar tungt över oss, en hand full av vrede och hämndlystnad. En hand som verkar vara fiende till allt som är rättfärdigt. Men uppe på olivberget när han ger oss det brutna brödet präglas hans gestalt av en stilla höghet. Rösten är mjuk och han talar lågmält till oss, anförtror sig och mediterar högt. Vid sådana stunder får man en förnimmelse av att det är gudamänniskan som lät sig offras för människans synder. Det var också en sådan dag jag ställde frågan, väl medveten om att det inte var riskfritt att ifrågasätta hans beslut, varför jag, varför just nu. Därför att det var så bestämt, svarar han, inga förklaringar, fortfarande med mjuk stämma, samtidigt som han lägger sina händer på mina axlar och säger, så var det sagt. 

Man har sagt mig att det en dag hördes ett rytande, likt ett upprört hav, den där dagen när två övermodiga män, vars alla tankar gick ut på att tillskansa sig så mycket pengar som möjligt. Pengar, pengar, de såg pengar överallt och för att tillskansa sig dem for de fram med lögner, drömmar och falska profetior. Och eftersom de var listiga, och opålitliga hopade sig deras rikedomar och när de såg på dem var de enda de kunde tänka, mera. Från sitt hus, vars väggar, från husets golv till takbjälkarna var överklätt med cederträ, ingen sten syntes, smider en man, vars skönhet hade något grymt och hårt över sig, tankar av sinnrikaste slag, och som fällde de övermodiga männen, med dess falska profetior och avtal, så att det inte längre hördes några suckar och klagomål ljuda från de så illasinnat lurade. 

Varför längtar jag så efter det syndfulla och ofullbordade.

 

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57