(Kap 1)

 

Solen sken och det var torrt och varmt. Denna tidiga morgon syntes bara några få bilar som makligt susade fram på motorvägen. En motor väg som var kantad av malörtsbuskar, höga röda klippor, skalleormar och en och annan falk som for som missiler framför vindtutan. Den tidigare orangefärjade horisonten hade ersatts av ett regnmoln som lagt ett mörkt lock över landskapet. Ett vackert, ödsligt landskap. Kvinnan rös vid tanken. Kvinnan i bilen ryser vid blotta tanken på motorstopp. En och en halv kilometer väster om motorvägen låg ett litet samhälle vars infart pryddes av blommande äppelträd och skyltar där det, allt som oftast, stod ” Privat väg ”. I fronten av samhället skymtar en moské med sin stora välvda kupol omgiven av tre spetsiga torn, ett större än de två andra. Moskéns grönhimmelsblå färg glänste vackert mot den blå himlen och helt utan anledning slås, kvinnan i bilen, blond, bararmad, med mjölkvit hud, av tanken att alla moskéer, inte hade från början, varit muslimska. Många av dem, hade i mer än femhundra år, varit grekisk-ortodosk kyrka. Hon parkerade bilen och satte sig på en bänk i en av samhällets minsta parkanläggningar, som var så liten och obetydlig att få människor hittade dit, om man nu skulle vilja det med tanke på läget. Parkanläggningen låg nämligen mittemot en stor fängelseport. Kvinnan är klädd i en enkelt skuren vit klänning med inslag av svarta, stora och små, prickar. Klänningen vittnar om god smak. Hon böjer sig ned och studerar en av de svarta prickarna i klänningskjolen, lyfter på den, och skakar den häftigt. Inte riktigt nöjd väter hon tummen med tungan och börjar skrapa, ganska hårdhänt, på en av prickarna. Tittar man noga kan man se att hon säger något i samband med detta. Nöjd med resultatet lyfter hon huvudet och ser på den för länge sedan avsomnade blomsterrabatten och på kråkan, i buskage intill, som var i full färd med att hacka sönder en påse från Mac Donalds. Det är rätt, hacka sönder den bara, säger hon uppmuntrande till kråkan, alla måste vi äta, samtidigt som hon ställer sig frågan varför hon satt där hon satt. Hon hade så många planer, många av dem ogenomförbara, planer som tornade upp sig framför den obestämda framtiden, lika sammanslingrade som landskapets karga växtlighet, och lika skrämmande. Varför, kan jag aldrig lära mig. Hon såg på sig själv både klart och oklart, med mängder av motstridiga känslor inom sig, var för sig lika oroande, och som snart skulle komma att sättas på prov. Trots att hon satt i skuggan trängde hettan in i varje levande cell och sög ut all den energi och styrka som hon så väl behövde inför det som skulle komma. Bilen stod parkerad under ett träd precis framför infarten till fängelseporten. Själva fängelset, med dess murriga, gröngula färg, påminde henne om en jättestor skokartong, omgärdad av höga murar och ståltrådsstaket. Muren är fläckvis lagat med cement. De grå cementfläckarna brer ut sig likt leopardfläckar och har sällskap av svagt rosafärgade rostfläckar. Fängelsemuren kantas av taggtråd och övervakningskameror. Jag har alltid vetat att jag skulle sitta här, tänker hon, han också, och hon ser hans flinande visshet framför sig. Efter en timmes väntande öppnas dörren till fängelseporten och ut kommer en man i sällskap med en fängelsevakt vars kornblåa skjorta lyser upp den trista omgivningen. Kvinnan skyndar sig tillbaka till bilen. När mannen vänder sig om och går mot den väntande bilen kan man se att hans vänstra fot släpar en aning. 

- Äntligen, säger kvinnan i bilen och lutar sig fram mot honom med öppna läppar. De kysstes. Paret som kysste varandra var Marc och Julie Almond och hade en gång varit gifta med varandra. Trots deras separation fanns där ett starkt lojalitetsband mellan dem. En lojalitet som var en mix av vetskapen om hur det kunde ha varit och åtrå. Han höll armen om livet på kvinnan som han alltid hade älskat, det hade han i alla fall sagt. Kanske var det sant. Under deras korta äktenskap plågades han av tankar på de män som hon legat med. De hade haft ständiga gräl där han oupphörligt krävde att hon skulle erkänna sin otrohet.

- Vad  menar du med att jag inte behöver bekymra mig. Jag trodde att du var min. Jag älskar dig. Han var rödögd och trött efter att ha suttit uppe hela natten och väntat. 

- Det är du som har gjort mig sådan, fnyser hon irriterat. Hon blundade och försökte hålla tillbaka ilskan och började säga någonting, skakade sedan på huvudet och tystnade. 

- Har jag. Han fnyser, du har alltid uppfört dig som en lösaktig katta, vem är han, skriker han och höjer handen som till ett slag. Julie rättade till håret på ena sidan och säger med lugn stämma. 

-När det kommer till kritan så finns det inte så mycket kvar emellan oss. Hon vänder på klacken och går ut ur rummet. För en kort stund känner hon att hon har ett visst övertag inför vissheten att de återkommande grälen inte trycker ner henne lika djupt som tidigare och hon famlar inte heller lika desperat efter hans kärlek. Och som jag ser det så betyder inte vårt förhållande så mycket som han säger, tänker hon. Jag lämnar honom, den här gången för gott. Ja, så får det bli. Och precis när hon tänkt tanken återkommer kärleken med förnyad styrka. Hon sjunker ihop i stolen och torkar tårarna med baksidan av handen. Alla dessa anklagelser gör att mina känslor går än hit, än dit, som en som tappat färdriktningen. Hon inser att den här dagen kommer bli en av dessa dagar fyllda av ömsesidiga anklagelser.  Hur är det möjligt att sjunka så djupt ned i kärlekens träskmarker? Hur kan det fortfarande göra så ont, nu när jag inte längre längtar. 

I veckor har hon varit tystare än vanligt och hemma mindre. Han har börjat hitta tecken, som hemliga meddelanden, en papperslapp, en cigarettändare.Han säger ingenting, utan samlar ihop ledtrådarna till tider när han bättre behöver dem. 

- Någon som heter Ruben har ringt, säger han. Det är morgon och hon sitter vid frukostbordet och läser tidningen. 

- Åh, och vad ville han. 

- Han sa, säg åt henne att Ruben har ringt.   

Marc vaknar med ett ryck ur en drömlös sömn och känner sig vagt illamående och han behövde inte ens vrida på huvudet för att förstå att hon inte kommit hem. Den senaste tiden har det hänt upprepade gånger. När hon väl kommer låtsas han sova medan tankarna mal i huvudet. Tankar om otrohet. Jag vet att kärlek är någonting som dör, den dör för att skapa jordmån för ny kärlek, men jag vet också att kärlek nästan aldrig dör samtidigt för bägge parter och det gör mig frustrerad. Inom mig mal också vissheten om att förhållandet ändå inte skulle fungera i längden och ser tillbaka på den senaste tiden. Han ser framför sig hennes tomma blick när hon såg på honom. Kärlek, frågar han sig. Är det kärlek det jag känner när jag ligger ensam om natten och väntar, våndas. Det är hat. Jag har aldrig hatat någon som henne under dessa ohyggliga timmar. Mitt hat är så starkt att jag nästan mister förståndet. Trots detta sinnestillstånd viskar jag hennes namn, när jag sluter mina ögon, viskar till hennes som har en sådan säregen makt över mig. Kom. Och så en kväll kommer hon inte hem. Vi har inte grälat, vi har knappt talat med varandra. Hon har inte ringt och sagt var hon är och det strider mot vår överenskommelse. Jag känner hur strupen snörs åt och kryper ihop i mörkret, snyftar, lyssnar till hjärtats snabba slag och snöslaskets snattrande mot fönstret. Utanför hör jag en bil som slirar i snöslasket, hjärtat tar ett glädjeskutt, det är hon. Jag väntar. Men ingen Julie. Jag går tillbaka in i det mörka rummet, bortsett från ljuset som kommer in från gatlyktan, ser sakerna på Julies sängbord som glimmar i halvljuset, rör vid dem. Hjärtat dras åter ihop när jag tänker på otrohet. Den tänkta otroheten har blivit verklighet. När jag tänderna lamporna i rummet har det gått ett dygn och jag vet vad jag skall göra. Jag börjar packa, jag vet inte riktig än vart jag skall ta vägen. Det enda jag kan tänka på är bort, bort. När jag stänger dörren vet jag att jag inte tänker se mig om, se tillbaka. Och jag vet också att en dag är du borta ur mitt hjärta, min själ. Död kärlek hittar alltid andra vägar. Jag hatar henne för vad hon får mig att känna. 

Det var redan mörkt när de kom hem till hans lägenhet. Tysta satte de sig vid köksbordet och drack några glas vin och lyssnade på regnet som piskade köksfönstret. Efter en stund gick de in i sovrummet. Oron att inte räcka till gnagde inom honom. Marc ligger tillbakalutad i sängen och hon kryper intill honom med ansiktet över honom. De låg helt tysta. Och så kommer frågan. 

 - Älskar du mig fortfarande. 

- Nej , säger han men det känns svårt att vara utan dig. Och han kände hur den välbekanta närheten infanns sig. Hjärtat dunkar, dunkar så hårt som om det ville dunka sig ut. Kroppar som trycker mot varandra, klibbar. De ligger tysta, under en evighet, en evighet så lång att solen redan hunnit gå upp någonstans. Hon upprepade sedan frågan. 

 - Jag menar allvar. Älskar du mig fortfarande. Han sa att han gjorde det men att det aldrig mer kunde bli detsamma mellan dem efter det hon hade gjort honom. Han såg att hon förstod vad han menade och trycker sin kropp mot honom, samtidigt som hon smeker honom med van hand. Hans slumrande känslor började långsamt vakna till liv. 

De ligger fortfarande i sängen när de börjar säga sanningar till varandra. Glömd är nattens hetta. Hon anklagar honom för att under deras giftermål ha varit otrogen. 

- Du har knappast varit någon ängel, så du är inte rätt person att anklaga mig för någonting. Han betonade någonting. 

- Jag låtsades åtminstone inte vara trogen. 

- Jag kanske älskade dig, säger han. Hon stönade lätt, nästan ohörbart, och frågade vad det betydde. Det blir tyst. Han känner instinktivt att hennes anklagelser är ett sätt att komma undan sveket. Några timmar senare säger hon att hon måste åka hem. 

När han låst dörren efter henne går han tillbaka till sängen. Han kände sig lättad över att hon gått. Det var när allt kommer omkring det bästa som kunde hända. Han somnade nästan genast. Doften av hennes tunga parfym hängde fortfarande kvar i luften när han vaknade. Han vek långsamt täcket åt sidan och gick ut i duschen och stod så och lät det varma vattnet skölja över kroppen. Sedan tvättade han håret och hällde i lite balsam. Det var en vana han lagt sig till med i fängelset.  

Fågelflocken flyttar och lämnar himlen tom och grå. Ett tecken? Han känner whiskyn bränna i halsen och magen, skruvar på locket och ställer den på golvet och tänker på den där dagen då hon lämnade honom för överåklagare Ruben Kovacs. Han minns smärtan, svartsjukan, känslan av en personlig katastrof. Men deras giftermål hade haft stor betydelse för hans förtida frigivning. Det skall erkännas. Domen för grovt bedrägeri, bokföringsbrott och svindleri löd på fyra år, han släpptes efter två. När advokaten berättade att Julie erbjudit sig att vittna emot honom var det som om en fallucka öppnats. Eftersom det varit svårt med bevisningen hade polisen tacksamt tagit emot denna öppning. Ingenting av vad hon senare gjorde för att förkorta hans fängelsevistelse kunde uppväga detta svek. Han ser framför sig den dag när han inte längre har någon användning för henne. 

Klockan var ännu inte tolv när han färdigklädd sätter sig i den enda fåtöljen i rummet och ser sig omkring. Det svaga solljuset som sipprar in genom det smutsrandiga fönstret avslöjar rester av fågelträck. Dammet ligger i små öar utmed golvlisterna. Han kliar sig lite förstrött på vänsterhanden innan han reser sig och går fram till det vitmålade vitrinskåpet som stod utmed kortväggen alldeles bredvid dörrposten. Ur vitrinskåpet tog han fram en oöppnad cigarettlimpa av märket Marlboro. Efter en stunds pillande och grymtande får han fram en ask och ur den plockar han ut en cigarett som han tänder och drar ett djupt, njutningsfullt, halsbloss innan han går fram till fönstret och ser ut på det grå stenhuset, på höger sida, om den lilla parken. Tre, överförfriskade män, snubblar gatan fram. De sjunger och skrålar, inte för högt men inte heller för lågt.Efter en stund går han ut i köket och äter sin första frukost i frihet sedan slår han upp prospektet för sin nya affärsidé och efter fem koppar kaffe ringer han till Joe Malone.   

Marc Almond är en medellång, aningen överviktig man, med ett pojkaktigt utseende. Trubbnäsa och gråsprängt hår. Rynkor har bildats ring ögonen. Från näsvingarna går två djupa veck ned mot den sensuella munnen och på den högra kinden kan man ana en skrattgrop, drag somförstärker intrycket av pojkaktighet och sensualism. Det märkliga med honom, med tanke på hans bakgrund, är att han ser så vanlig ut. Han har ett äktenskap bakom sig och har under hela sitt vuxna liv sysslat med affärer. Det sista var ett konkursat investmentbolag som efterlämnade miljoner i skulder. Magen putar ut över byxor, stegen tyngre. Det blev alldeles för mycket sprit nu för tiden, tänker han och gör ett försök att dra in den. Det fanns stunder när hans förmåga att manipulera sin omgivning fört in honom på äventyr som luktade illa. Nu förhöll det sig också så att Marc Almond inte var särskilt bevandrad i kompromissens ädla konst vilket ofta försatte honom i svårlösta situationer. Möjligtvis berodde de på att han inte var någon särskilt reflekterande person. Men det kunde inte stoppa honom. Han ville vidare.  ”Jorden är platt”, säger en av de manipulerade. Fan trot. Varför, kan inte kommissarie Quelos lämna mig ifred, tänker han för att sekunden efter uppfyllas av en stark känsla av välbefinnande inför tanken att han kommer att fixa det här. Hans hjärta sväller och ögonen blev glansiga av det välbekanta suget efter business. Makten. Jag studsar upp och ned. Precis som aktiebörsen, tänkte han segervisst. Jag kommer att fixa det här. Jag är på gång igen. Det var ju det jag sa. JAG ÄR PÅ GÅNG.  

En gata. En gata i utkanten av stadens centrum går Marc Almond i det strilande regnet och det avtagande ljuset. Hans ansikte hade det dämpade utseende hos en person som försöker hålla tillbaka opåkallade tankar. Jag har skött sig själv så länge jag kan minnas. Ett är då säkert, och det är, att det finns alltid något sätt att sno åt sig, tänker han medan han långsamt går hemåt på de folktomma gatorna. Det hade duggregnat i timmar och han är genomblöt, men struntar i det eftersom det kändes renande, och efter nattens häftiga festande välkomnade han det. Medan dagen förtätades till skymning, går han vidare utmed den slippriga kullerstensgatan, förbi några igenmurade tegelvalv som är förseglade med järnplåtar, bakom vilka skrotfirmor, prostituerade gjorde sina affärer.Han snubblar till och svär över kullerstensgatorna. På vissa ställen, i de trånga gränderna, hade man slängt ut smutsvatten direkt ut på gatan och som bildade små pölar. Han snubblar igen och svär ve och förbannelse över luffare, alla dessa mänskliga avskrädeshögar. De kan väl rycka upp sig! Luften är förorenad av ångor från den förgiftade ån som flyter mellan de höga stenhusen. Helt plötsligt stöter han på en man, som sover, med flaskan hårt tryggt mot bröstet som ett älskande par. Mannen snarkar högt och ljudligt. Emellanåt harklar han till och mumlar oroligt. Marc går försiktigt fram och känner i fickorna efter plånboken. Mannen vaknar till och grabbar tag i hans skjorta och för en kort sekund känner Marc hur skräcken griper tag i honom. Han slår mannens huvud mot den kullerstensbelagda gatan, upprepade gånger, ordentligt. Det gällde att vara på den säkra sidan . 

Åren går och han blir äldre men han ändrar sig inte. Den lilla enrummaren, som hade känts som om den hade slutit sig omkring honom, hade han lämnat och var på väg uppåt. Sedan några år tillbaka sålde han olja. Han var framgångsrik. Det spelar ingen roll vad det är du säljer, tekniken är densamma, brukade han hävda. Mycket olja köps och smugglas in momsfritt in och säljs inklusive moms. Förmögenheten och föraktet växer. Han köper ett hus och lever ett ganska behagligt liv. 

 Han ser ned på kvinnan som ligger i sängen, hon hade stort, burrigt hår, hon var kraftig men inte tjock. Läppstiftet var utkletat över munnen och hon snarkar lätt. VAD ÄR DETTA. Han kommer inte ihåg, han kommer bara ihåg att han gått ifrån festen. Han sliter av henne täcket, hon är naken, brösten hävs av hennes andetag. 

- Vakna, ropar han och skakar henne obarmhärtigt. Hon vaknar till och man kan se att det virvlar runt i huvudet av tankar.  Nej, inte nu igen. Hon försöker trösta sig med tanken att de inte gjort något. Men hans förakt säger något annat. Marc går mot dörren, det ligger folk utspridda runt omkring i huset. Festen var över men några vägrade att ge sig. Gud vet vad de hade sysslat med. Han går ut genom dörren, regnet svalkade, han stannar till för ett ögonblick och ser på det vitkalkade huset, med den välklippta gräsmattan, barnens leksaker som ligger hoptravade vid utegrillen, så medelklassigt. Vad lite man vet om sin nästa. Det här är ingenting jag önskar mig, åtminstone inte på det viset. Han ruskar på axlarna och tänker, vilken tur att det inte är jag. 

Marc slår sig ned på trottoarserveringen endast några meter från den hetsiga biltrafiken. Han beställde kaffe och betraktar husen på andra sidan gatan. Husens stenfasader var fem, sex våningar höga och kröntes av parapeter. De brant sluttande, svarta taken över vindsutrymmena där en gång, förmodligen, tjänstefolket bott var nu bostäder åt fattiga invandrare. Huset var illa hållet med stora sprickor i fasaden. Det rann fukt på rutorna. I ett av fönstren såg han ett stirrande ansikte . Han inbillar sig att det är ett ansikte som väntar. Marcs ansiktsuttryck förändras när han tänker på hur väl han skött sina kort. Man måste sköta allting smart. Sätt mig var som helst jag klarar mig alltid. 

Julie Almond är på väg hem för att göra sig i ordning för kvällen. Hon visste att hon inom några timmar skulle ligga naken i armarna på Marc Almond och ville vara till sin fördel. Julie Almond var anmärkningsvärt vacker vilket hon var väl medveten om och som hon älskade att visa upp.  Marc var mycket mjuk mot henne trots att han som man var lika hård som ett granitblock och hon tyckte om honom för det. Hon tänker tillbaka på deras första möte. Restaurangen var halvfull och det enda som hördes var klirret av knivar och gafflar som skrapade tallrikarna. Inledningen var banal, hon behövde salt och vänder sig om mot mannen vid bordet bredvid. Hon frågade om hon kunde få låna hans saltkar och mindes hur hon log lite i samma ögonblick som hon ställde frågan. Han inledde samtalet med att presentera sig men jag var till en början reserverad, medvetet eller omedvetet. Så här efteråt vet jag inte längre. Men med hjälp av hans personliga charm, i vissa stunder nästan sirligt, kom konversationen igång och inom två veckor hade de ett förhållande. Jag visste tillräckligt mycket om män för att kunna bedöma hans huvudsakliga smak och spelade skygg, dragen till honom men ändå reserverad på ytan, men antydde då och då att min kropp stod till hans förfogande. Jag spelade min roll så väl att för Marc blev min fullständiga underkastelse en allt överskuggande fråga. 

”Hemma i lägenheten klär jag av mig och duschar, torkar mig framför den stora spegeln i sovrummet, och ser hur Marc iakttar handduken som glider över min hud. Jag lyfter armarna så han kan se hur mina fullmogna bröst sänks i takt med handdukens rörelser. Åratal efteråt skulle min undran vara obesvarad, varför inte det förväntansfulla uttrycket, avspeglades i hans ansikte, när han förstod att han skulle få ta mig”. 

När Julie slöt ögonen kunde hon känna honom inne i sig, hård och het, fylld av pulserande styrka, hon kunde höra hans halvkvävda kärleks ord i sitt öra och hans enträgna befallning, säg det, säg det. Hon öppnade ögonen och såg upp i taket med vänster hand vilande mot halsen och viskar, Vera. 

Med åren slammar för mycket kolesterol igen Marcs artärer. Varje plack är en tickande bomb. Värre ska det bli. En fotbollsmatch blir den faktor som sätter igång en serie händelser som nästan tar Marcs liv.  När han upphetsat hoppar upp och ner flyter blodet fortare och under större tryck i de plackbemängda artärerna. Han drabbas av en hjärtattack och han får medicin som löser upp placken. Men när blodet rinner in i hjärtat igen börjar det slå okontrollerat i stället för att pumpa blodet. Det är osäkert om han ska överleva. Han lyfter blicken mot skyn och ropar till honom, vars makt och kraft är så stor att den svage får ny styrka, om nåd. När han skrivs ut släpar vänster ben en aning. 

Tillsammans med Henry Loman och Viola River driver han riskkapitalbolaget Janos AB. Företagets affärsidee var att locka sparare att satsa pengar i en obligationsfond. Fonden ägde bostadspapper fram till för ett år sedan med höga kreditbetyg och till ett svårberäknad värde.Investerare på aktiemarknaden hade börja varna för den här typen av högbelånade fonder med osäkra tillgångar. Girigheten klättrade likt lianer utmed väggarna.  Företaget lyckades i sin ambition att få med ledande personer inom statsförvaltning, företagsledare, godtrogna gamla politiker som när företaget började ifrågasättas gick ut i pressen och försvarade bolaget. 

- Många kända personer, som till exempel några politikervänner till mig, har placerat pengar hos Janos AB, och deras tillgångar har ökat i värde.

Och fondens kapital bara växer. Informationen från företaget var torftig. Det började spekuleras i att företaget skulle avvecklas och som ledde till att en mängd långivare började kräva in tillgångar. För många kom det som en kalldusch när det visade sig att företaget till största delen endast fanns i huvudet på dess företrädare. Låna, köpa. 

- Vi behöver bara lite extra tid för att sälja era tillgångar med vinst. Vi betraktar försäljningen som ett rutinärende och vi har andra saker att prioritera, säger Marc Almond på en fråga från pressen. En månad efter hans uttalande är företaget under avveckling. 

Enligt likvidatorn så var bolagets redovisning ett stort svart hål. Kammaråklagare Giovanni Tinettis granskning av bolaget drar ut på tiden och väntas inte bli klar förrän nästa år. 

- Det är inte lätt att följa alla turer i bolaget och framför allt inte när de lurade har anledning att dölja att de försökt gömma undan svarta pengar, försvarar han sig. 

- Det här är en fond men jag tror att vi kommer att få se fler riskkapitalbolag som kommer att råkar illa ut, sade Marc Almond till pressen. Han påpekar också att om Janos AB:s långivare vill ha tillbaka sina pengar på en gång kommer likvidationsfrågan att komma allt närmare. Eftersom det kommer att sätta ytterligare press på företaget. Så ligger det till och det kan ingen åklagare ändra på.  Han lyssnar inte fast han hör, ”så fräckt, skamligt”.  Han känner ingen skam eftersom han sedan länge glömt den gången han blickade mot skyn.

 

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57