Kap 39.

Statsåklagare Claus Diderot sitter ensam kvar på kontoret, dyster i sinnet, och tittar på dataskärmen. Han avskydde när arbetet tvingade honom att möta sina egna problem. Skulle det komma en dag när de gick för långt i Fiktivaffären. Han skjuter smörgåsen åt sidan, den smakar trä och tog ett djupt andetag. Hur yrkesmässig han än försökte vara kunde han inte hjälpa att han kände sig störd av diskussionerna kring återköpsgarantin.  Och ju mer han läser om vad som skrivs om Fiktiv AB och den påtalade rättsrötan inom polis och åklagarväsendet infinner sig en allt tyngre och obehagligare känsla i magtrakten. Det förvånar honom. För vid det här laget hade de stängt alla ingångar som skulle kunna ge insyn i Fiktiv AB. De hade också hittat läckorna som de effektivt oskadligtgjort. Han hade också, med viss möda, försonats med tanken om att ha begått en omoralisk för att inte säga brottslig handling. Nu funderade och oroades han över de här fördömda återförsäljningsvillkoren. Vilken revisor som helst kan lätt räkna ut att Fiktiv AB nästan aldrig hade full kostnadstäckning och att den blev lägre ju längre kunden hade stenen i sin ägo. Hans egen uträkning visade att bolaget i allmänhet uppnådde cirka sextio procents kostnadstäckning på återförsäljningarna, vilket innebar att nyförsäljningarna måste ge täckningsbidrag för återförsäljningarna… så Didiers anklagelser mot rättssystemet för att försökt hindra honom ifrån att avslöja momsbedrägerier och svindlerier med konvertibellånen, gick till på det sätt som han beskriver. Och nu är det så att, rent teoretiskt, det inte går att med hundra procents säkerhet förhindra att oskyldiga straffas, eftersom människor ljuger eller blandar ihop bevismaterial eller tappas bort. För att inte tala om alla felkällor. Han sjunker ihop i stolen och utan att vara medveten om det glider han långsamt in i sömnen, men något av smärtan och vissheten följde med och kom med i hans drömmar. ”Hur gärna jag än velat kunde jag inte förhindra att en underlydande till mig spräckte alla exemplar av Didier Quelos förundersökningsprotokoll samtidigt som åklagare Giovanni Tinetti lät bränna hela skattebrottsutredningen. Överåklagare Ruben Kovacs behövde därmed inte fatta något beslut i åtalsfrågan beträffande skattebedrägeriet, eftersom det inte längre fanns någon dokumentation vare sig hos polisen eller hos åklagaren om företagets skattebrott. Uppgiften om att Didier Quelos av sin förman förbjudits att företa några vidare utredningsåtgärder avseende Fiktivbolaget är en ren efterhandskonstruktion från vår sida. Den iscensatte vi inför advokat Joe Malones polisanmälan mot Didier Quelos för myndighetsmissbruk. Det går rykten om att jag är ett ruttet ägg och att jag medvetet skall ha motarbetat rättssäkerheten genom att inte ta till mig de fakta som skulle ha varit till förmån för Didier Quelos. Allt jag kan säga är, glöm inte vem ni slåss emot”. 

Väl hemma går han fram till kylskåpet i tanken att han borde äta något men väljer en öl istället. Han står kvar vid kylskåpet och dricker upp den i ett svep. På avstånd hör han en kyrkklocka ringa. Ljudet lät som om det kom högt uppifrån, som dånet från en domedagens basun. Han ryser. Tankarna ändrar form för att anpassa sig till den nya verkligheten. Det är bäst att inte utsätta sig för fler risker. Han låter hjärnan tömmas och tröstar sig med att han allmänt ansågs som en bra karl. Hans sekreterare, till exempel, tyckte att han var den bästa chef hon någonsin haft.

 

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57