Kap 48.

 

Jag, enligt mina belackare, inkarnationen av ondskans gestalt, kadavret, har mött gud, igen. Jag har blivit född på nytt genom att erkänna Jesus som min frälsare och svära trohet mot bibeln. Guds heliga ord kommer hädanefter att lysa upp min vandring och min stig. Jag skall gömma Gud ord i mitt hjärta på det att jag inte kommer att synda mer.  Det kan inte hjälpas, jag darrar inför min vandring genom skärselden. Men min vandring är en nödvändig rening inför mötet med gud. Efter reningen kommer jag att känna hans kraft och vet att han har särskilda planer för mig. Men jag måste ändå ställa frågan. Varför förvandlade du mitt hjärta, så att det inte längre är en människas, utan ett djurs, så att alla dessa orostider drogs över mig. Mina tankar virvlar runt i huvudet likt en forsande ström. Bakåt, framåt, då, nu med en benägenhet att fastna vid då, som om det skulle kunna ändra historiens gång. Jag spjärnar emot och lyckas stundtals hålla tankarna kvar vid nuet. Jag ser på de gröngula väggarna, golvet blänkte, som på pin kiv i den övrigt så deprimerande omgivningen. I taket trängdes fuktfläckar.  Klockan är tolv på dagen och regnet smattrar mot cellfönstret, och jag tänker på allt jag vill tala med Gud om. Jag har bara inte kommit mig för. Varje dag slår nya dörrar igen. Gud, det är så mycket som stulits ifrån mig. Hela min värld krymper, jag kan inte ens drömma som förr.  En nyckelknippa skramlar och dörren slås upp och in kommer Marc och Henry. De omfamnar mig hårt, en i taget. Jag visar så mycket jag kan genom att krama tillbaka. 

- Hur känner du dig. 

- Hur ser jag ut att må. 

- Inte bra. 

- Jag har känt mig värre. Men det är inte bra. Vi talar om just ingenting när Henry helt plötsligt säger. 

- Marc har klarat polisutredningen trots kommissarie Quelos intensiva agerande bakom kulisserna. Han till och med försökte få med leverantörerna i svindleridelen. Nu är den nedlagd. 

- Jag har hela tiden haft känslan att om han inte kunde ta oss den formella vägen så skulle han personligen se till att vi åkte dit, inflikar Marc. 

- Vi har haft problem med kassaflödet och försökte få ett banklån. Vi hade flera bra möten med olika banker och fick muntliga, positiva besked. Då ingriper, trots att han är entledigad, Quelos och informerar massmedia. Jag blir alldeles förstummad och ser frågande på Henry men säger ingenting. Han ser tillbaka och väntar på att jag skall säga någonting så jag säger. 

- I massmedia, innebär det här att krediten inte kom till stånd. 

- Samma dag som vi skulle få vår kredit. Men oroa dig inte vi skall klara det här på något sätt. 

På väg ut från besöksrummet ser Henry och Marc på varandra och skakar på huvudena. Henry stannar upp och ser på Marc med en svårtydbar blick. 

- Det verkar som hennes hemliga och brutala liv inte existerar för henne. Då är det kanske inte är så märkligt att vi aldrig såg det. Det hemska. 

- Ingen av oss anade något. Och som jag ser det så måste det berott på hennes mjuka och charmfulla sätt. En strålande, intelligent människa faktiskt. 

- Men hon nekar. Har du hört hennes märkliga förklaringar om att felaktiga ögonvittnesskildringar har skickat många oskyldiga i fängelse. Hon påstår också att vi måste rikta fokus mot minneskriget och kritiserar polisväsendet för att de skapar falska minnen. 

- Jag vet, och när det gäller den här killen, han som klarade sig. Du vet. 

- Han ja, enligt Viola så tillhör han en av de riktigt stora och omtvistade frågorna, när det gäller påstådda övergrepp. Det skulle bero av att vid förhören är minnets opålitlighet inte längre än enbart akademisk fråga. Det är skillnaden mellan brott och oskuld, mellan fängelse och frihet. 

- Jag tycker att hon påminner om den här massmördaren Bundy, intelligent, välutbildad, snygg, charmig och helt galen. 

- När jag ställde mig frågande inför hennes påstående sade hon att det var vetenskapligt bevisat och att det bara var en tidsfråga innan hon åter var en fri kvinna. 

De satte sig på en bänk för att röka. Det hörs ett prasslande från bänken bredvid och de ser en man i grå joggingkläder som vecklar upp pappret kring en smörgås som han med synbart välbehag börjar tugga på. Ur en termos häller han upp något som ser ut som kaffe. Kaffet ser också ut att smaka gott. Längre bort på gräsmattan under ett lummigt träd läste en ung kvinna en bok. På vissa sidor vek hon några små flikar längst upp i de vänstra hörnen. Marc och Henry ser på varandra i samförstånd. Hur många gånger hade de inte gjort detsamma? Marc bryter tystnaden. 

- Han som kom undan har, i ett polisförhör, berättat att han bad henne att sluta och att han inte visste att man kunde göra så med en kropp. Att en människa kunde vara så grym. Idag lämnar han inte huset utan beställer allt han behöver över internet. 

- Jag hörde någonstans att den psykiatriker, som var inkopplad på hennes fall, ansåg henne vara sadist och att det snarare handlade om kontroll än sexualitet. Och att sexualitet och smärta hörde ihop för henne. I hennes lägenhet hittade polisen böcker om medeltida tortyr, kirurgi och obduktioner med bilder av uppskurna kroppar. De fortsätter att gå djupt försjunkna i funderingar om livets märkligheter. De går längs vattnet. Det är en vacker promenad som rimmar illa med vad de nyss upplevt. Den kraschade hjärnan hos en medarbetare. De förstår sig inte på denna obegripliga människa, och innan de hinner värja sig mot rösten inom dem som viskar att de nog anade, och att allt är för sent nu. Tiden går inte baklänges. 

- Har du lust att ta en drink, jag tänker i alla fall göra det, säger Henry. 

- Jo, efter det här kan vi behöva det.                                                 

Viola ser dystert på cellens skamfilade vägg och sparkar på den skrangliga stolen så att den ramlar omkull. Den ger ifrån sig ett skrapande ljud. Hon skruvar missmodigt på sig när hon tänker på varför de inte ställer frågan. Frågan ligger som en dimma i deras ögon. Mördare. Ibland på nätterna brukade hon viska det högt för sig själv, mördare. Det låter brutalt, som ett hammarslag. Men ordet fäste inte. Det liksom bara gled av själens veckade väggar. Som om det hade varit ogjort och osagt. I det sinnestillstånd hon befanns sig i vad det knappt att hon orkade tänka på advokatens påstående om att hon inte var riktigt funtad. Det var menat som ett skämt men hon såg läpparnas hånfulla krökning. Det gjorde henne arg och hon uttalade förbannelser över honom och hans familj. Så växlar tankarna in på ett nytt spår. Om hur man skall kunna förena ondska med trosuppfattningen om att det finns en fullkomligt god Gud som förfogar över all makt och kunskap. Om Gud är allsmäktig och allvetande, hur kan det då komma sig att man säger att jag är ond om Gud vet hur man eliminerar ondska och lidande. Man säger att Gud skapade människan med en fri vilja och att det är upp till varje människa att välja mellan det goda och det onda. Hur kan det då komma sig att Gud skapade människan med fri vilja, när Gud redan på förhand visste att människor inte hade någon fri vilja. Kan verkligen gud skapa en sådan människa. Är det någon mening att göra bot när ingen ser. Det är så det är, ingen ser, ingen lyssnar, ingen bryr sig eftersom jag är människan utan själ. I förra veckan lämnade jag in en stämningsansökan mot Gud. Nu har Gud svarat. Där hävdar Gud att han är immun mot jordiska lagar och att han skapade mannen och kvinnan med fri vilja och efter löftet om evigt liv är den fria viljan hans största gåva till oss. I en bisats säger Gud också att han inte kunde beskyllas för alla de missöden som människor skapat. Han hade ju trots allt givit människan den fria viljan.  Jag har funderat mycket över varför man inte tror mig när jag säger att jag är oskyldig till de hemskheter man anklagar mig för. Att det beror av det märkliga faktum att upprepningar av falska påståenden leder till en ökad tro på dem, snarare än motsatsen. Människors minneshantering har nämligen vissa tumregler som oftast ger goda resultat men kan ibland skapa felaktiga uppfattningar. En tumregel går ut på att minneskopplingar som är starka (det vill säga, har högre tillgänglighet) uppfattas som mer bekanta och trovärdiga. Jag har under alla förhör försökt övertyga förhörsledarna om att minnet är bedrägligt och har dålig kontroll på varifrån alla uppgifter har kommit ifrån under tidens gång, vilket medför att det blir minneskopplingens styrka som bestämmer deras tro på uppgifterna, snarare än uppgiftslämnarens trovärdighet, eller åsikt om uppgiften. Och att det gäller för alla människor eftersom våra hjärnor har samma konstruktion. Olyckligtvis viftar förhörsledarna bort mina påståenden om människors ovana att tro på dessa falska påståenden och tar ingen som helst hänsyn till att jag är en välutbildad människa. Istället skrockar de överseende; Ja du Viola var får du allt ifrån. Fast jag måste medge att läget för närvarande ser ganska hopplöst ut, men det finns en väg ut ur mörkret. Nämligen det faktum, att alla människor inte påverkas lika mycket av hjärnans dåliga kontroll över minnesuppgifterna utan de som löper störst risk för att förstärka felaktiga uppgifter är de som föredrar att tro på dessa och sådana som är endast måttligt intresserade av att gräva djupare efter sanningen. Viola tog ett djupt andetag och brydde sig inte om vakternas sarkasmer, de nedlåtande personangreppen. Hon svalde ilskan och log mot dem istället. 

– Vi hör inte vad du säger. 

– Jo, jag säger att det är vetenskapligt bevisat. Det är (ohörbart). Om de skulle fråga mig om jag tycker om kvinnor, blir svaret nej. Om de skulle fråga mig om jag tycker om män så skulle svaret bli, inte särskilt. Om de skulle fråga mig om jag tycker om barn så skulle svaret bli, kan hända. Jag har alltid kommit bra överrens med barn. Tycker jag om nakna barn, ja kanske. Om jag nu skulle ha gjort det man anklagar mig för, så föredrar jag yngre. Om jag nu skulle ha rört någon så är det inget jag kommer ihåg. Regnet utanför cellfönstret lystes upp i rektangulära fläckar av lamporna på parkeringen. 

Dagen därpå sipprar svetten nedför pannan på Viola. Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Hon hade drömt om skärselden och bävade. Jag har sett egendomliga saker som änglar, monster, eldsprutande träd som med sina långa trädgrenar slingrar sig kring min kropp och höll mig fast. Rännilar av eldsprutande magma ringlade runt mina fötter. Det skrämde mig och jag såg för mitt inre hur Jesus, Guds son, kom emot mig. Hur han såg rakt på mig och sade; från och med denna stund skall du fånga människor. Jag vet inte varför han sa så, men det måste ju betyda att han sanktionerat min människojakt. In i minsta detalj. Allt är så besynnerligt och jag vet inte vad jag skall göra eller vad jag skall tro. Jesus förklarade också för mig att varje ofullkomlighet i själen måste rättas till, att reningen måste vara fullständig, och att reningens tillstånd inte är en förlängning av den jordiska situationen. Efter döden ges vi inte fler möjligheter. Jag ber till Gud att min tid i skärselden kan kortas av genom själamässor. Jag är rädd att det svarta mörkret skall vinna kampen om min själ… Gud vare mig nådig. Det tjocknade i halsen och lungorna började snöra ihop sig när hon tänkte på den där dagen då hon vaknade av att någon i vita kläder och med ett stetoskop hängande runt halsen böjer sig över mig och frågar. 

- Hur mår du Viola. 

- Var är jag. 

- Du är på sjukhus. 

- Hur kom jag hit.

 - Med ambulans. 

Fast jag inte tittar upp ser jag att hon ler vänligt och tycker synd om mig. Någon välter en bricka och det dånar i mina öron och plötsligt förnimmer jag något varmt som rinner utmed hakan och halsen. Jag lyfter handen och känner på mitt ansikte. Näsan känns svullen, minst två framtänder är lösa. Vänster öga är helt igensvullen och jag försöker sig mig omkring med det högra. Jag inser att jag befinner mig på sjukhus och jag förstår inte varför. Jag ser på mina kläder som är täckta av blod och när jag sträcker mig efter mina sönderklippta byxor far en våldsam smärta genom mitt högra ben. Med mitt högra öga ser jag att benet ligger i ett sträckförband och jag försöker minnas vad som hänt. Några snabba minnefragment dyker upp när en syster kom fram till mig med en spruta i handen. 

- Hur känns det. 

- Ont. 

- Jag förstår det. Du skall få sova nu. 

Jag försöker resa mig upp men faller tillbaka och så blir allt mörkt. Ungefär tre timmar senare vaknar jag. Jag känner mig någorlunda klar i huvudet men hela kroppen bultar och jag reser mig upp i halvliggande ställning och ser ut genom fönstret. Framför mig ser jag ett annex i murrig grå färg omgiven av några bara träd och de svaga solstrålarna visade ett fläckvis, brunaktig gräs. Jag sluter ögat och börjar långsamt minnas.  

Jag lyfter, lägger, lyfter, lägger de nytvättade, hopvikta uniformskläderna på hyllorna i den del av förrådet som var avsatt för just det ändamålet. Jag ser i ögonvrån att vaktbåset är tomt men reflekterar inte vidare över det. Jag fortsätter att lyfta, lägga när två kvinnor smyger upp vid min sida och jag ser förvånat på dem. Den ena av dem är kraftig, den andre ler mot mig och jag ser att en tand fattas i överkäken. Min hand faller och jag ler fortfarande när första slaget kommer och jag glider in och ur medvetslösheten. Andra gången jag vaknade trodde jag att jag skulle dö och frågorna snurrade runt i mitt huvud. Varför hatar de mig så. Det var inte förrän en vakt, mindre hatiskt inställd, från en annan avdelning hittade mig, totalt sönderslagen, som jag kom iväg till sjukhuset. Jag dåsar bort. 

 

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57