Kap 4.

 

Det lider allt mot kvälls nu, och snart är det mörk, svart, natt, där ute. Ensamheten kalla kyla fjättrar varje lem och pressar hårt min hjärnas dunkla tankar. Nog är kampen tung jag för, jag ett mål för förakt och hat. Här, innanför själens höga galler, blir allting stort, som därute är smått. Måtte min långa ensamhets tid snart ta slut. 

 I Viola Rivers bransch är söndagen en arbetsdag som alla andra. Denna dag skulle dock inte bli som alla andra. Medan hon satt och väntade på tunnelbanan som skulle ta henne till den fest där hon skulle återse George, den ouppnåelige, kom hon att tänka på första gången hon såg honom. Baren hade få gäster de flesta hade gått hem. Så stod han där. Det gick som en stöt genom henne. Hon skulle senare erinra sig att hon hade blivit som besatt av honom redan från första ögonkastet. Det var inte kärlek, det var besatthet. 

- Jag tycker om dig. Men jag är inte intresserad av dig på det sättet, sade han utan vidare spisning och bortförklarande artigheter. Hon rasade invärtes med förstod samtidigt att han hyste en total ringaktning för de kvinnor som inte intresserade honom. Hela hans gestalt utstrålade ovilja och han ser på henne med en blick lika tom som två stenar. Jag har inte gjort mig förtjänt av det här, tänker hon, men det kommer att ändras. Efter en sådan förödmjukelse kräver min självrespekt det. På väg hem när hennes tankar inte längre var avtrubbade eller dimmiga av längtan kunde hon med nästan kriminalteknisk objektivitet registrera hans skräckslagna skrik, när hon vrider om skalpellen. Hon drar kappan tätare intill sig, i den kyliga sena eftermiddagstimman, och vinkar till sig en taxi. 

Viola River är medellång, omkring trettio med en tjock, guldbrun kalufs och ett runt lite okaraktäristiskt ansikte. Hennes framtoning var mjuk och behaglig. En slags ytterst vänlig iskyla. Hon var noga med sin fysiska status och sprang lika lätt som hon gick. Ofta kunde man se henne stå med händerna på höften i en bredbent, kraftfull ställning när hon iakttog någon. Hon var märkligt insiktsfull om sin totala samvetslöshet. Kommissarie Didier Quelos skulle senare komma att uttrycka förvåning över hennes förmåga till insikt, stundtals, glasklar i sin självanalys, faktisk. Med vissa undantag.  I domstolen skulle Viola komma att säga, det är precis dom om jag hade två hjärnor. Under den eftertänksamma lurar en mer primitiv. Som om jag bär på en parasit inombords. Hon hade en slags, mytisk, kvinnlig charm som inte passerade obemärkt. Med sin mjuka röst kunde hon berätta historia på historia, allt synnerligen väl uppdiktat. Att tala om det andra var svårare. I tonåren förlorar hon sin tro, det är den erfarenheten som driver mig djupare in i synden, försökte hon förklara för sina fosterföräldrar. Gud är död och nu finns bara världen och andra människor. Oftast levde hon i ett personligt, existentiellt kaos.  De första signalerna om hennes störda tillstånd kom redan vid åtta års ålder. 

Socialarbetaren som räddade henne hade upptäckt egendomliga blåmärken som var spridda över ena sidan av ansiktet och halsen. 

 - Jag kunde föreställa mig hur det hade gått till, berättar hon upprört, någon har hållit henne om nacken och slagit henne hårt i ansiktet.

Livet tedde sig väldigt nyckfullt för Viola. Ibland fick hon en kram för att i nästa stund få stryk. Oftast fick hon ligga ensam och hungrig i en skrubb alldeles innanför ytterdörren. Dörren öppnades och stängdes av en aldrig sinande ström av människor. När hon var två år gammal hade hon förstått att världen var ett ganska otrevligt ställe.Hon slutade att gråta och när hon hade otur såg mammans besökande den underviktiga, tysta flickan som det perfekta offret. Hon kämpade aldrig emot och det fanns ingen hon kunde berätta om misshandeln för. I det tio sidor långa utlåtandet framträder inte bara den blivande kvinnan Viola River utan också det psykiskt och fysiskt misshandlade barnet. När hon var fyra år började hennes skakiga resa genom olika anstalter och familjehem. 

Staden ligger mitt i landet. Huvudgatan är bred och där vimlar av butiker. På lördagarna brukar de kringboende bönderna komma till stadens centrum för att göra sina inköp. Hennes fosterfamilj äger ett av stadens finaste hus. Fosterfadern är en hård man. Han ser sig själv som fullkomlig, det var inget tvivel om den saken, men helt felfri var han kanske inte. Så långt kunde han sträcka sig. Fadern ser upp från tidningen. 

- Har inte flickan gått och lagt sig än, frågar han surt och blänger på hustrun. Hans kvinnoförakt var djupt rotat. Vad i glödheta är detta, sitter du och syr istället för att göra dina läxor, ryter fadern och höjer handen. Örfilen färgar kinden röd. På avstånd hör hon diskussionen, det snurrar runt i hennes huvud. Mor gav mig ju tråden och sa att jag inte fick berätta för far, det skulle stanna emellan oss. Tre dagar senare ringer en kvinna från skolan och berättar att jag gjort inbrott i skolans cafeteria och stulit handkassan. Jag är ju bara åtta år. Milda makter, tar det aldrig slut.

Fadern steg upp tidigt på söndagarna och släppte inte in någon i arbetsrummet före klockan nio. Det var hans plats för bön och meditation.Han tackade Gud för att han fått uppleva ännu en vecka och sen tackade han Gud för att han skonat hans familj. Därpå berättade han för Gud om alla oförrätter han fått utstå. Klockan nio kom hustrun in med kaffe, han tog en stor klunk medan han sade tre saker. 

- Vi är på väg. 

- Vi är på väg från Sion. 

- Förutspå.

Sedan höll han en utläggning om världens beskaffenhet, människornas dårskap och Gud oundvikliga vrede. Roten till allt ont var sodomiterna och judarnas fel, och svarta lade han till. Sodom som varnande exempel nämnd över trettio gånger i bibeln. Dessa otuktssynder sitter så djupt att inte ens straffdomar kan få människor att överge otuktssynden. Han slår sig för bröstet och höjer pekfingret, han exemplifierar. Men det fanns hopp, för de rättstänkande, en sådan som han själv förklarade han. Fadern vänder sig om och ropar till Viola där hon står i den inre delen av rummet. 

- Kom hit jag vill ha dig i närheten. Herren har sagt att jag skall dana din karaktär så jag vill gå igenom några saker med dig. Vi är idag indragna i vad som skulle kunna kallas för ett kulturkrig. Vi startade det inte, gud bevars. Med hans hjälp skall vi göra slut på det och säga; ja, vi vill återerövra Kristi namn. Faderns röst dånar. Det är vi emot dem, förstått. Mån om att göra far till lags, skanderar hon. 

- Min generation är unik. Jorden är full av döda och döende till kropp och skäl. Men snart skall Herrens härlighet täcka jorden som vittnet täcker haven. Tanken på det här med döda och döende gjorde henne mer välvilligt inställd till Jesus. Hjärtat bankade i bröstet när hon tänkte på alla döda som måste finnas i himmelen. 

Viola håller katten i bakbenen och svingar den runt, runt i köket. Hon slutar inte förrän katten hade klöst henne från handleden till armbågen. 

- Förlåt, mig..jag…slå inte, orden forsar ur henne, halvkvävda och osammanhängande. Blicken fladdrar vilt. 

Varje söndag går de i kyrkan och hon lär sig frukta Guds straff. Hon har svårt att få vänner i skolan och är narare kall än blyg. Handflatorna blir fortfarande fuktiga när hon talar med fadern. Jag lovar att jag skall lyckas. Du skall få se. 

- Det klart att du kommer att göra, säger han fast i förvissningen om sin förträfflighet som pedagog och dunkar henne i ryggen. 

Hon rymmer hemifrån vid flera tillfällen. Vid femton års ålder blir hon inlagd på barnpsykiatrisk klinik där man genomför en relativt ambitiös utredning som utmynnar i diagnosen manodepressiv med psykopatiska inslag. Tio år senare flyttar hon ihop med Marcus Stenhagen och efter två år gifter de sig. 

Viola minns med fasa sista mötet med fadern. 

 - Är det här du kallar att lyckas, dundrar han.  Det är din mors fel att du att du blivit ett sådant skräckexempel för mänskligheten. Han lyfter händerna mot skyn, Herre, jag ber att det här skall bli livsavgörande. Han ser på Viola, Vår Herre vill inte ha några bluffmakare i Guds arme. Kom hit och bli renad. Fadern slår med öppen handflata, om och om igen. I Jesus namn. Amen.  

På polisstationen förhörs Marcus Stenhagen, nu Violas före detta man. Polismännen mittemot honom frågar om och om igen om han inte förstått. Den mildögde frågar varför han inte kontaktade polisen när Viola misshandlade honom. Marcus rycker uppgivet på axlarna och tänker att han är ju för tusan man. Utan att han förstår varför säger han plötsligt. 

- Det värsta var inte slagen utan det eviga duschandet. När det var som värst duschade hon en fem gånger om dagen och krävde att jag gjorde detsamma. Det följde ett visst mönster. Och så detta ideliga, tvätta händerna, har du tvättat händerna. Han ser långt bort, vad jag måste ha äcklat henne. Av det han berättat förstod  poliserna att deras vardag präglats av ett bräckligt lugn som när som helst kunde förbytas till motsatsen. Men så minns Marcus andra stunder. Stunder då hon öste varmt vatten över honom och varsamt tvättade hans sargade kropp. Hur hon lyfte upp honom och bar honom till sängen, stoppade om honom, och vakade över honom tills det värsta var över. Ska jag berätta om det, tänker han medan han biter på naglarna. Minnet faller bort i samma sekund som han hör.  

- Varför stannade du kvar, frågar den mildögde. 

- Jag älskade henne. Jag älskade hennes mjukhet.

 

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57