Prolog.

 

Under en längre tid har en kraftig röst dånat, som kommen från ingenstans. Dag som natt. Människorna hukar, rädslan trycker på. Rykten florerar, det är ett terroristangrepp, politiskt rävspel, man letar efter källan. Lyssna, rösten förmanar, bannar, idag är djupens vatten på flykt, skogarna nedbrända, regnet är svart, djuren uppbrända, två tredjedelar av mänskligheten är döda. Allt har ni förstört och ingenting har ni lärt. Ni tror att ni kan skapa en ny himmel och en ny jord. Ty den här himlen och jorden är förgångna och havet finns icke mer. Rösten dånar och skräcken sprider sig bland människorna. Man frågar, vad är detta, vad kommer att hända. Inget svar. I samma ögonblick som människorna ställer frågor trycker en man ned handtaget till dörren för att kliva in i sitt hus, men hejdar sig och blir stående med blicken fästad mot en spricka alldeles under den översta av de vackert snidade dörrfästena. Han böjer huvudet framåt en aning eftersom han med åren blivit något skumögd av människornas dårskap. Med tummen och pekfingret mäter han sprickans längd och bredd. Två centimeter långt och en centimeter brett. Mannen skakar missnöjt på huvudet när han öppnar dörren och går in i huset. Ett hus, vars väggar, från husets golv till takbjälkarna var överklätt med cederträ, ingen sten syntes, utforskar han människornas hjärtan. Han kliar sig i den svarta skäggstubben när han tänker på människorna och funderar över varför det inte finns en enda människa som gör det goda. Ingen, ingen enda så långt hans öga når. 

 

Kap 1. 

 

Mitt liv förändrades den där dagen då pöbeln skrek, gör det, stena henne, stena skökan. Pöbeln jagar mig och när jag gråtande ber om nåd kliver en man fram ur dunklet bakom det stora palmträdet och börja tala om försoning och förlåtelse. Hans gestalt präglas av en stilla höghet och pöbeln förnimmer något som liknar gudamänniskan som lät sig offras för människan synder. Rösten är mjuk och lågmäld. Ingen enda kliver fram när han mjuk stämma ber att den som är utan skuld skall kliva fram och kasta den första stenen. Ingen enda. Skamsna skingras pöbelhopen och från den dagen blev jag rättfärdigad. 

 

Mina tankar har förändrats, borta är alla tankar och om kärlek, Vera och allt annat som betydde så mycket, då. Idag kretsar alla mina tankrar kring honom, han som lät mig rättfärdigas. Jag följer honom överallt och ingenstans. När han kallar på mig kastar jag mig framför hans fötter och väter dem med mina tårar, torkar dem med mitt hår, och smörjer in dem med väldoftande balsam. Han har blivit fäst vid mig säger att jag skall vara noga med vem jag lyssnar till. Han anförtror sig. Jag har under en längre tid sett hur människan hamrar, gjuter nya hus, uppspända på pålar, höjer, asfalterar stränder, allt för att anpassa livsbetingelserna efter jordens förstörelse. För detta kommer de att straffas och de kommer att möta en vägg av vatten, hoptryckt och format till en enda en enda pelare, högre en två Kilimanjaro ovanpå varandra, och likt en tornade kommer den att slungas iväg den över jordens yta snabbare om och om igen. Av det nya blir inget kvar. 

 

Kap 2.    

                                                                      

 3025,3024,3023.… det tjöt och dundrade från de stora brännkammarna och oljudet ökade i takt med att man höjde trycket i pumparna och turbinerna . De stora rymdfärjorna stod uppradade i fyrfiliga, kilometerlånga rader. En trappa upp sitter delar av statsförvaltningen samt några av de personer som var involverade i turerna kring Fiktiv AB. Och så pang, iväg, med en utloppshastighet på fyra km/s trycktes passagerarna bakåt mot stolsryggen med sådan kraft att de tappade andan. Det kändes som en hand kramade deras hjärtan. När de försökte dra in luft i lungorna snördes hjärtat åt ännu hårdare. Oförmögna som de var att röra sig kunde de endast andas i korta små stötar. Eldslågorna utanför brände på näthinnan Gud vad har vi gjort. En del skriker av skräck andra stönar av smärta. Utan att ta blicken från Pastor Jackson knäpper Viola River händerna och börjar be. Fader vår som är i himmelen men han blir avbruten av ett tjut, en väsning som åtföljs av några explosioner. Passagerarna skriker vilt och skriken löper utmed väggarna i rymdfärjan. Nästan sönderslitna av skräck varje gång som de ser eldslågorna utanför fönstret kryper de ihop vi kommer att dö. Efter nio minuter når de den omloppsbana som skall ta dem till planeten Verite med hjälp av laserteknik. Och så plötsligt strömmar luften ner i brösten och smärtorna försvinner. Och så den stora tystnaden. En tystnad som är lika skrämmande för Henry Loman som oljudet, om inte mer. Han ser också att jorden inte längre är vit och blå utan mörk och orangefärgad. Jorden kokar och han förstår att de kom iväg i sista minuten. En efter en dundrar de iväg, nästa, nästa… Janet Frami ser på Catherine Del Toro med en varm blick och viskar tyst, du och jag. 

De omkringliggande vägarna var fyllda med skräckslagna människor. Vi kommer med, lugn. De som inte hade färdbevis trängdes, snubblade fram på landsvägen som irrande väsen i ett feberhett hopp om att komma med. 

- Ge hit. 

- Nej, aldrig i livet. 

- Ge hit biljetten annars slår jag ihjäl dig. Den trasklädda mannen höjer järnröret och slår till, en gång, två gånger… 

- Snälla hjälp mig. 

- Jag vill inte dö. 

- Ta mig ombord. 

- Ni har plats för oss. 

- Era mördare. 

- Ta mitt barn. 

Ett ångestfyllt skrik hörs i kön, 

- Mitt barn. Var är mitt barn. 

De är rädda och kämpar mot alla odds. Vinden blåste våldsamt samtidigt som himlen blev allt rödare, hela jorden glödde och allting på den. Hettan fick dem att drypa av svett och svetten rann nedför deras ansikten och kroppar.De brutala vakterna sorterade snabbt ut de som hade färdbiljett. De mikroschippade och släpptes ombord. Det var bråttom och vakterna ropade entonigt, 

- Nästa, skynda på, om ni vill med. Alla som inte har färdbevis stig åt sidan. Solen blev mörkare och mörkare och månen blev röd och det såg ut som om himlen höll på att försvinna. 

- Resan kommer inte att gå som planerat vi kommer att dö. Hur många fler rymdfärjor kommer att förloras. 

- Med Guds hjälp kommer vi att klara oss. 

- Med Guds hjälp, fnös en kvinna i kön, han har väl inte varit särskilt synlig den sista tiden. 

- Vi kommer att komma tillbaka när vi befriat jorden från denna förstörelse. Mannen som sa detta träffades, i samma ögonblick, av ett så starkt ljus att det gjorde honom blind. En kvinna med ett dött barn i sina armar lyftes upp bland molnen av en våldsam stormvind. 

- Ta det lugnt. 

Den upphetsade folkmassan tryckte på. 

- Släpp fram mig. 

En ung man skriker, 

- Min hand, han högg av min hand. En vakt som stod gömd i folkmassan slog ned honom och ropade, 

- Skynda på. 

 

 Fortsättning följer